Historik

Kilsbergen är välbekant för de flesta människor, åtminstone om man vuxit upp i de delar av Närke, Västmanland och Värm­land eller för den delen Bergslagen, där dessa berg ligger inom synhåll. Och säkerligen också för många fler som flyttat till dessa landskap eller på annat sätt kommit i kontakt med denna storslagna natur. Varför inte låna delar av den inledan­de sidan av Greta Adrian som i boken "Kilsbergen berättar" så träffande beskri­ver landskapet:

 "Den blånande siluetten i väster, som likt en hägring lyfter sig över Närkeslätten, är en sista utlöpare av det Nordsvenska hög­landet. Branta stup, mörka skogstjärnar, djupa skogar, vidsträckta mossar, vittnar om släktskapet med nord

De blå bergen

ligare trakter. Tvär och bister är sidan Kilsbergen vänder mot slätten, men skuggor och dagrar kan med sitt skiftande spel förläna bergen något oemotståndligt fängslande och lockande.  

Det går många sägner om jättar och troll, som haft sina tillhåll i klintarna där oppe. De har ostörda härskat i vildmarken, ända till dess människorna på slätten tagit sig för med att störa friden med kyrkklockornas spel. Trollen rasade länge mot fridstörarna. De bröt block ur bergen och kastade mot inkräktarna, men klockspelet fortsatte trots allt och till sist gav jättarna upp kampen, gick in i sina klintar och lät aldrig mer höra av sig.

 Likt en väldig båge sträcker sig Kilsbergen från Norasjön i norr till Teen- och Ölsboda­dalen i söder. Gräns i väster bildar sjön Vikern, Svartälvens dalgång, Möckeln och en del av Ölsbodadalen. På så sätt blir det även delar av Västmanland och Värmland, som faller under benämningen Kilsbergen.

Sedan urminnes tider har förbindelserna mellan bygden i öster och väster sökt sig genom pass i bergen. Huvudleder är sedan gammalt, i norr, Kil-Ramshyttan-Nora, i söder, Lekhyttan-Villingsberg-Karlskoga och vid södra gränsen Kvistbro­Mullhyttemo-Åtorp. I begynnelsen var dessa förbindelseleder smala stigar, vilka sedan långsamt utvecklats och formats till våra dagars breda landsvägar.

 Genom landskapsindelningen räknas Kilsbergen till slättlandet Närke, trots, att de i alla avseenden hör naturligare samman med Bergslagen. Socknarna nere på slätten har sinsemellan delat opp Kilsbergen. Både Kil, Tysslinge, Hidinge, Vintrosa, Knista och Kvistbro socknar sträcker var sin långa arm in över bergens skogar. Med undantag av Hidinge relativt nya kyrka, pryder inte någon dylik bergen eller dess sluttningar. Den Kilsbergsbo, som vill besöka sin kyrka har därför långa och branta vägar att vandra".